Mer om pantsättning

I de flesta fall krävs någon säkerhet för att ett lån ska beviljas. Här kan du läsa om vad en pantsättning innebär och vilka konsekvenserna kan bli om inte låntagaren gör rätt för sig.

Det är vanligt att sätta egendom i pant som säkerhet för ett lån.

Olika typer av säkerhet

Säkerheten kan bestå av panträtt i lös egendom (t.ex. bostadsrätt eller värdepapper) eller i fast egendom (t.ex. villa) eller av ett borgensåtagande. Den som lämnar en pant kallas för pantsättare och den som är innehavare av en pant, vanligtvis långivaren, kallas för panthavare.


Panträtt

Med panträtt menas att en panthavare under vissa förutsättningar har rätt att sälja panten för att därigenom få betalt för sin fordran.

För att långivaren ska ha förmånsrätt till panten, dvs företräde till betalning ur panten framför vissa andra fordringsägares fordringar vid utmätning och konkurs, krävs enligt huvudregeln att panten överlämnats (traderats) till långivaren. Av praktiska skäl är det svårt att överlämna en pant om det är en bostad.

Förmånsrätt

För att en långivare ska få förmånsrätt i en fastighet måste ägaren av fastigheten därför ansöka om inteckning i fastigheten hos inskrivningsmyndigheten. Efter godkännande skrivs inteckningen in i fastighetsboken och pantbrev utfärdas som bevis för inteckningen. Sedan överlämnas pantbrevet till långivaren och ett avtal om pantsättning upprättas mellan pantsättaren och panthavaren.

Förmånsrätt i en bostadsrätt får långivaren genom att ägaren av bostadsrätten skriver under ett avtal om pantsättning. Därefter underrättar (denuntierar) långivaren bostadsrättsföreningen om att pantsättning av bostadsrätten skett. För bostadsrätter finns det således inga pantbrev.

Generell pantsättning

I konsumentförhållanden utgör en ställd pant i regel säkerhet för ett bestämt lån. Missköter låntagaren andra lån till långivaren kan panten i allmänhet inte tas i anspråk för dessa. Om avtal träffas om generell panträtt innebär det att den pantförskrivna egendomen ska utgöra säkerhet för låntagarens samtliga skulder till denna långivare nu och i framtiden. Denna form av pantsättning förekommer dock främst i kommersiella förhållanden, dvs när företag eller annan juridisk person är låntagare. Generell pantsättning är som regel inte motiverad i konsumentförhållanden.

Överhypotek

Om en pant har ett högre belåningsvärde än skulden som den är säkerhet för, brukar man säga att det finns ett överhypotek (eller ägarhypotek) i panten. Ett överhypotek kan uppkomma t.ex. genom att låntagaren har gjort amorteringar på det lån som panten utgör säkerhet för eller om han har belånat fastigheten till ett lägre belopp än det som pantbrevet lyder på. Ett överhypotek kan inte lämnas tillbaka till pantsättaren.

Andrahandspantsättning

Däremot kan pantsättaren använda ett överhypotek som säkerhet för annan skuld. Man talar i sådana fall om andrahandspantsättning. Det är mycket vanligt att andrahandspantsättning sker till innehavare av efterkommande pantbrev, dvs pantbrev med sämre rätt.

Ägarhypotek

Om andrahandspantsättning inte har skett har pantsättaren på den del av pantbrevsbeloppet som inte tillkommer panthavaren samma rätt som denne. Den delen av pantbrevsbeloppet kallas ägarhypotek. Ägarhypotek föreligger också när pantbrev inte alls är pantsatt.

Säkerhet för andra skulder

En pantklausul kan också vara formulerad så att den pantsatta egendomen även ska utgöra säkerhet för andra skulder beträffande egendomen som den pantsatta egendomens ägare redan har eller i framtiden kan komma att få till långivaren. I praktiken betyder det att om låntagaren vill lösa ett lån för att få loss panten (pantbrevet) och han har ett ytterligare lån på samma fastighet hos samme långivare så kan långivaren fordra att båda lånen löses för att låntagaren ska få loss pantbrevet.

Bostadsrätt

En bostadsrätt kan också pantsättas i andra hand. Bostadsrättsföreningen och förstahandspanthavaren måste underrättas om pantsättningen för att panthavaren (långivaren) ska få skydd mot pantsättarens övriga fordringsägare och för att blockera förstahandspanthavarens möjligheter att utöka sina lån till pantsättaren.

Tredjemanspant

När långivare bedömer att låntagarens pant eller annan säkerhet inte är tillräcklig för ett visst lån, förekommer det att långivaren begär att en annan person än låntagaren ska lämna en pant till långivaren som säkerhet. En sådan pant kallas tredjemanspant. Denne pantsättares ställning liknar i många avseenden borgensmannens. Pantsättningen kan få till följd att den pantsatta egendomen kan komma att säljas av långivaren om t.ex. låntagaren inte betalar sin skuld enligt avtalet. Detta gäller även om den pantsatta egendomen skulle vara pantsättarens bostad. Det är därför viktigt att en blivande tredjemanspantsättare noga undersöker låntagarens ekonomi innan en pantsättning görs. Pantsättaren bör dessutom kunna förutsätta att långivaren har gjort en tillfredsställande kreditprövning av låntagaren.

Kontrollera betalningsförmågan

Ett enkelt sätt att kontrollera låntagarens betalningsförmåga är att ta del av långivarens kreditprövning. Eftersom det normalt är låntagaren själv som föreslår pantsättare, förutsätts det att låntagaren medger att pantsättaren får ta del av sådana uppgifter som har betydelse för pantsättningen. Är det fråga om en saneringslån eller om låntagaren har betalningsanmärkningar, bör långivaren informera pantsättaren om detta. Det är också viktigt att en pantsättare får klart för sig hela vidden av sitt åtagande genom skriftlig information om samtliga villkor för lånet och pantsättningen innan denna äger rum. Pantsättaren bör informeras av långivaren om vilka regler som gäller när panten ska återställas. Pantsättaren bör också få en kopia av skuldebrevet och de villkor som gäller för pantsättningen. Den som lämnar en tredjemanspant blir inte personligt betalningsansvarig för låntagarens skuld. Det betyder bland annat att pantsättaren aldrig kan bli skyldig att betala mer än pantens värde.

Ändring av lånevillkor

Vill låntagaren och långivaren ändra villkoren för lånet bör först tredjemanspantsättarens uttryckliga medgivande inhämtas. Inhämtas inte medgivande innan villkorsändringen äger rum, är tredjemanspantsättaren i regel inte bunden av villkorsändringen.

Misskött lån

Pantsättaren bör så snart som möjligt få information från långivaren om låntagaren missköter lånet eller om det av annan anledning finns risk för att panten ska behöva tas i anspråk för skulden. Anledningen är att pantsättarens möjlighet till återkrav (regressrätt) mot låntagaren inte ska riskera att gå förlorad eller begränsas.

Regressrätt

Regressrätt innebär att pantsättaren av låntagaren kan återkräva det som han har förlorat på grund av att långivaren tagit panten i anspråk. Om en pantsättare inte vill att panten ska tas i anspråk bör han därför undersöka möjligheten att själv ta över lånet eller att lösa lånet med andra tillgångar. Finns det flera olika säkerheter för lånet, t.ex. borgen och pant, avgör i regel villkoren för pantsättningen vilken säkerhet som långivaren först kan ta i anspråk. Av skuldebrevet framgår i regel om pantsättaren har regressrätt i andra panter som låntagaren kan ha ställt.

Uppsägning

Huvudregeln är att pantsättaren inte har rätt att återkalla sin pantsättning. Pantsättaren kan dock, om det framgår av villkoren till skuldebrevet, skriftligen begära att banken säger upp lånet till betalning enligt skuldebrevets villkor. Sådan uppsägning kan medföra att långivaren kommer att ta panten i anspråk. Pantsättaren kan bli fri från sitt åtagande om låntagaren eller pantsättaren kan erbjuda en ny säkerhet, t.ex. borgen eller annan pant, som långivaren kan acceptera.

Dödsfall

Avlider låntagaren övergår skulden till dödsboet. I de fall då dödsboets medel inte räcker till för att täcka skulderna får långivaren ta en eventuell pant i anspråk för att täcka sin fordran på dödsboet. I händelse av annan pantsättares död kvarstår pantsättningen. Om låntagaren inte kan presentera en ny säkerhet som ersättning för pantsättningen och som långivaren kan godta, kan dödsboet inte skiftas till den del som det avser den pantsatta egendomen.

Preskription

Preskription innebär att långivaren efter viss tid - tre eller tio år - förlorar rätten att kräva ut sin fordran om inte preskriptionen avbryts av långivaren dessförinnan. Preskriptionen avbryts t.ex. genom att långivaren påminner om sin fordran. Efter ett preskriptionsavbrott börjar en ny preskriptionstid löpa. Konsumentfordringar preskriberas efter 3 år om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Den treåriga preskriptionstiden gäller dock inte lån som grundar sig på löpande skuldebrev, dvs skuldebrev ställda till innehavare eller viss man eller order, utan då gäller en preskriptionstid på 10 år. I banksammanhang grundar sig lån i regel på löpande skuldebrev (undantag checkkrediter).

Källa: Konsumenternas vägledning om bank och försäkring, Mars 2012