Kollektiv nyttighet

En kollektiv nyttighet, även kallad kollektiv vara eller allmän nyttighet, är inom nationalekonomin en vara eller tjänst som många kan ta del av samtidigt och som det är svårt eller omöjligt att utestänga någon från. Klassiska exempel är försvaret, fyrar, gatubelysning och skydd mot översvämningar. Begreppet är centralt för att förstå varför vissa saker sällan erbjuds på en vanlig marknad och därför ofta finansieras gemensamt, till exempel via skatter.

Skribent: Bo Lilja
Uppdaterades:
Så finansieras sidanVi kan komma att erhålla ersättning från annonörer via affiliatelänkar.

Två kännetecken

Icke-rivalitet

Att en person använder nyttigheten minskar inte hur mycket andra kan använda den. När en fyr lyser för ett fartyg lyser den lika mycket för nästa. Kostnaden för att ytterligare en person tar del av nyttigheten är därför nära noll.

Icke-exkluderbarhet

Det går inte, eller är mycket dyrt, att hindra den som inte betalar från att ta del av nyttigheten. Alla som bor i landet skyddas av försvaret, oavsett om de har bidragit till det eller inte.

En nyttighet som har båda egenskaperna kallas ren kollektiv nyttighet. Har den bara en av dem talar man om en blandad eller semikollektiv nyttighet.

Fyra typer av nyttigheter

  • Privata nyttigheter – rivaliserande och exkluderbara, till exempel en smörgås eller en bil.
  • Klubbnyttigheter – exkluderbara men inte rivaliserande så länge det inte blir trångt, till exempel betal-tv eller ett gym.
  • Gemensamma resurser – rivaliserande men svåra att utestänga från, till exempel fiskbestånd i havet och betesmarker.
  • Kollektiva nyttigheter – varken rivaliserande eller exkluderbara.

Fripassagerarproblemet

Eftersom ingen kan utestängas finns ett incitament att låta andra betala och ändå ta del av nyttigheten. Det kallas fripassagerarproblemet. Om alla resonerar så blir det för lite av nyttigheten, eller ingenting alls, om den bara tillhandahålls av privata företag på en marknad. Marknaden når då inte den nivå som vore bäst för samhället som helhet, något som ekonomer kallar ett marknadsmisslyckande.

Den amerikanske ekonomen Paul Samuelson gav 1954 en klassisk formell beskrivning av kollektiva nyttigheter i artikeln ”The Pure Theory of Public Expenditure”. Han visade att den optimala mängden bestäms av summan av allas betalningsvilja, men att människor har skäl att dölja sin verkliga betalningsvilja.

Hur löser samhället problemet?

Den vanligaste lösningen är att det offentliga tillhandahåller eller finansierar nyttigheten med skattemedel. I Sverige beslutar riksdagen om statens inkomster och utgifter i statsbudgeten. Läs mer om hur riksdagen beslutar om statsbudgeten och om statsbudgeten. Även politiska beslut kan dock bli fel, eftersom det är svårt att veta hur mycket medborgarna egentligen värderar en viss nyttighet.

Gemensamma resurser kan förvaltas lokalt

För gemensamma resurser finns också andra lösningar. Statsvetaren Elinor Ostrom visade att lokala gemenskaper ofta kan förvalta resurser som fiskevatten och betesmarker på ett hållbart sätt genom egna regler. Hon tilldelades 2009 års ekonomipris till Alfred Nobels minne för sin analys av ekonomisk styrning, särskilt av gemensamma resurser.

Läs också om dödviktsförlust och offentlig förvaltning.

Källor

Lämna en kommentar