Huvudmotiven till plikten är beroendeförhållande, marknadsrättsliga regleringar, allmänintresset, likabehandling, säkerhet, hälsovård och miljöskäl.[1]
Områden som berörs i Sverige är bankverksamhet, försäkringar, immaterialrätt, vissa yrkesgrupper, inköp av dagligvaror, associationsrätt, fastighetsrätt,[1] och sammankomster av allmän eller offentlig art.
Specifika områden som berörs är vatten, avlopp, renhållning, sjukvård, transport, taxibolag, statliga monopol såsom Systembolaget,[1] förlängning av hyresavtal för bostad, anställningsskydd och aktieägande.[1]
Yrkesgrupper som berörs är läkare, notarius publicus, auktoriserade bilskrotare.[1]
Företag kan ändå vägra avtal med hänsyn till egna villkor som kan vara svåra för en del att uppfylla. Vägran måste ha saklig grund, men det är relativt stor frihet för företag att utforma sådana avtalsvillkor, även om till exempel diskriminering för sådant som hudfärg inte får ske. Till exempel kan svenskt id-kort, kontokort, mobiltelefon med mera krävas för vissa tjänster. Kontanter tas ofta inte emot med säkerhet som skäl.
Noter
- [a b c d e f g] ltu.se – Bachelor thesis Jurisprudence / 2008:125, (PDF 388 kB), TITLE Kontraheringsplikt i skuggan av avtalsfriheten
- Taxell, Avtalsrätt, s. 37
Läs mer om:
Försäkringsavtalslagen
Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;
Den använder sig av material från Wikipedia.