Innehållsförteckning
De sju diskrimineringsgrunderna
Lagen skyddar mot missgynnande som har samband med någon av sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Begreppen definieras i 1 kap. 5 §. Etnisk tillhörighet omfattar till exempel nationellt eller etniskt ursprung och hudfärg, och med ålder avses uppnådd levnadslängd.
Sex former av diskriminering
Enligt 1 kap. 4 § finns sex former av diskriminering:
- Direkt diskriminering – att någon behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation, och det har samband med en diskrimineringsgrund.
- Indirekt diskriminering – att en regel eller ett förfaringssätt som verkar neutralt i praktiken särskilt missgynnar personer med till exempel visst kön eller viss etnisk tillhörighet, om det inte har ett berättigat syfte och medlen är lämpliga och nödvändiga.
- Bristande tillgänglighet – att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits.
- Trakasserier – ett uppträdande som kränker någons värdighet och har samband med en diskrimineringsgrund.
- Sexuella trakasserier – ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet.
- Instruktioner att diskriminera – order eller instruktioner att diskriminera som lämnas till någon som står i lydnads- eller beroendeförhållande.
Var gäller förbuden?
Förbuden gäller inom bestämda samhällsområden (2 kap.), bland annat arbetslivet, utbildning, start och bedrivande av näringsverksamhet, medlemskap i vissa organisationer, varor, tjänster och bostäder, hälso- och sjukvård och socialtjänst, socialförsäkringen samt offentlig anställning. Den som tillhandahåller varor, tjänster eller bostäder till allmänheten får alltså inte diskriminera, men lagen gäller inte privatpersoner i privat- och familjelivet. Det finns också vissa undantag, till exempel för verkliga och avgörande yrkeskrav och för åldersgränser som följer av lag.
Arbetsgivarens skyldigheter
En arbetsgivare som får veta att en arbetstagare anser sig ha blivit trakasserad i samband med arbetet måste utreda saken och vidta åtgärder (2 kap. 3 §). Den som inte fått ett jobb kan begära skriftlig uppgift om meriterna hos den som anställdes (2 kap. 4 §). Arbetsgivare och utbildningsanordnare ska dessutom arbeta förebyggande med så kallade aktiva åtgärder (3 kap.), och det är förbjudet att utsätta någon för repressalier för att hen har anmält diskriminering. Läs mer om rekrytering och lagen om anställningsskydd.
Tillsyn och ersättning
Diskrimineringsombudsmannen (DO) har tillsyn över att lagen följs, och den som anser sig diskriminerad kan anmäla till DO. Är det kopplat till arbetsplatsen och du är med i ett fackförbund ska du i första hand vända dig till facket. Den som bryter mot förbuden ska betala diskrimineringsersättning för kränkningen (5 kap. 1 §). Bevisbördan är delad: visar den som anser sig diskriminerad omständigheter som ger anledning att anta diskriminering, är det motparten som måste visa att diskriminering inte har förekommit (6 kap. 3 §).
Uppdaterad: texten saknade diskrimineringsformen bristande tillgänglighet, som tillkom 2015, och använde den äldre termen ”funktionshinder” i stället för lagens ”funktionsnedsättning”. Avsnitt om skyddade områden, arbetsgivarens skyldigheter, tillsyn och ersättning har lagts till och länken till lagtexten har uppdaterats.