Hur det fungerar i praktiken
Det enklaste sättet för Riksbanken att styra penningmängden är att låna ut pengar till bankerna. Detta görs genom s.k. repor – repurchase agreements. Riksbanken lånar ut pengar på en bestämd tid, en vecka, för att sedan återköpa lånet. Skillnaden mellan kostnaden för utlåning och återköp utgör den s.k. prisspreaden. Tanken är att dagslåneräntan ska ligga i närheten av reporäntan.
Penningpolitikens utmaningar
- I dagens penningpolitik får åtgärder sin fulla effekt först efter cirka två år på grund av tidsfördröjning. Därför är det lätt hänt att prognoser missas och att politiska beslut genomförs i fel tid.
- Målkonflikter mellan inflationsmålet och finanspolitikens mål så som fördelningspolitik, sysselsättning och ”röstfiske”. Dessutom finns en konflikt mellan inflationsmålet och handelsbalansen.
- Penningmängden är svår att definiera, utöver sedlar och mynt är det också rimligt att ta med allmänhetens medel på girokonton, medel på andra bankkonton med hög likviditetsgrad (till exempel checkkonton) som kan användas som betalningsmedel. Detta har gjort att den så kallade kvantitetsteorin har förlorat anseende. Denna teori säger att om penningmängden ökar med 10 % ökar också prisnivån med 10 % (åtminstone på lång sikt).
- Betalningsvanorna skiftar från land till land. Användningen av betal- och kreditkort har till exempel ökat dramatiskt på senare tid. Eftersom betalningsvanorna hela tiden ändras vet vi inte hur mycket en ökning i penningmängden påverkar ekonomin.
- Eftersom räntan inte kan vara negativ finns det situationer då centralbanken inte längre kan föra en expansiv penningpolitik med hjälp av styrräntan. Detta kallas en likviditetsfälla och var ett problem för många centralbanker under finanskrisen 2008-2009.
- I länder med statliga ekonomiska problem kan det vara lockande för politiker att be centralbanken öka penningmängden och låna ut dessa till staten (köpa statsobligationer), för att kortsiktigt finansiera budgetunderskott. Det är ungefär samma som att trycka sedlar och skapar inflation. För att hålla ett förtroende för låg ränta och inflation vill man numera inte ha politisk styrning över centralbanken. Eurokrisen har ändå delvis mildrats via tillfälliga ökningar av penningmängden på hundratals miljarder euro. Denna möjlighet anses dock öka förtroendet för statsobligationer räknat i den egna valutan, vilket håller nere räntan på statsobligationerna. Euroländerna, som inte har en egen valuta, inte minst Grekland, kan inte göra detta utan måste låna av varandra. Eller av ECB via en ökning av penningmängden, vilket dock är politiskt kontroversiellt, då det kan ge inflation i alla euroländer.
Läs mer om:
Arbetsmarknad
Arbetsmarknadsåtgärd
Inflation
Offentliga marknaden
Konjunktur
Högkonjunktur
Lågkonjunktur
Utlandsskuld
Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;
Den använder sig av material från Wikipedia.