Bo Lilja

Semesterlagen (1977:480) anger de minimiregler som gäller för semesterledighet, semesterlön och semesterersättning för arbetstagare i Sverige. Kollektivavtal kan ge bättre villkor, och i vissa delar avvika från lagen.

Samtycke betyder att någon frivilligt godtar en åtgärd som annars skulle vara otillåten. Begreppet har betydelse i bland annat straffrätten, dataskyddsrätten, vården och familjerätten, och kraven för ett giltigt samtycke skiljer sig mellan områdena.

En samfällighetsförening är en juridisk person som bildas för att förvalta en eller flera samfälligheter, det vill säga mark eller anläggningar som flera fastigheter äger eller använder gemensamt. Reglerna finns i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, och föreningarna registreras hos Lantmäteriet.

Samboförhållande är i lagens mening en form av samlevnad där ett ogift par "stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll". Sambo är benämningen på den person som man är sammanboende med. I äldre svenska betecknar leva i sambo ett oskiftat bo, det vill säga att några personer lever tillsammans utan att ha delat upp ägandeskapet för hushållet, exempelvis en storfamilj.

Skillnaden mellan debet och kredit på ett konto kallas saldo. Saldot bör kontrolleras med jämna mellanrum, t.ex. en gång i månaden, särskilt när det gäller tillgångs- och skuldkonton. Om vi tar 1920 Bank som exempel så stäms det av mot kontoutdrag etc.

Sakägare är en juridisk term för den som har ett eget, rättsligt skyddat intresse i en fråga som prövas av en domstol eller en myndighet. Den som är sakägare kan ha rätt att yttra sig i ärendet, att få del av beslutet och att överklaga det. Begreppet är särskilt viktigt i mål enligt miljöbalken, till exempel när ett företag söker tillstånd för en miljöfarlig verksamhet eller en vattenverksamhet och grannar eller andra berörda vill påverka utgången.

Sakrätt är den del av förmögenhetsrätten som handlar om rättigheter i egendom och om vem som har bäst rätt till en sak när flera gör anspråk på den. Avtalsrätten, eller obligationsrätten, reglerar förhållandet mellan de parter som har ingått ett avtal. Sakrätten handlar i stället om tredje man, till exempel säljarens borgenärer, en ny köpare eller den verkliga ägaren till något som har sålts av fel person. Läs mer om förmögenhetsrätt och obligationsrätt.

Röstberättigad är den som har rätt att rösta i ett val. Begreppet används framför allt om allmänna val till riksdagen, region- och kommunfullmäktige och Europaparlamentet, men också om röstning i föreningar, bolag och andra organisationer. I äldre svenska och på finlandssvenska används ordet valberättigad. För alla allmänna val i Sverige gäller att man måste ha fyllt 18 år senast på valdagen.

Rörelsemarginal visar hur stor del av företagets omsättning som blir kvar som rörelseresultat, det vill säga efter rörelsens kostnader men före finansiella poster och skatt. Nyckeltalet används för att jämföra lönsamheten mellan år och mellan företag i samma bransch.

Rättstrygghet är medborgarens säkerhet att få sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda inom rättsväsendet. Begreppet hör nära samman med rättssäkerhet, men betonar särskilt skyddet mot godtycke, korruption och politiskt missbruk av domstolar och myndigheter. Rättstrygghet ses som en förutsättning för demokrati och för ett fungerande affärsliv.

Rättssäkerhet innebär att den enskilde är skyddad mot godtycke och övergrepp från det allmänna. Rättsreglerna ska vara kända i förväg, tillämpas lika för alla och kunna prövas av en oberoende domstol. Begreppet är centralt i en rättsstat och handlar framför allt om förhållandet mellan individen och staten. Det ska inte förväxlas med rättstrygghet, som handlar om skyddet mot brott och övergrepp från andra människor.

Rättspraxis är ett samlingsnamn för hur domstolar och i viss mån myndigheter har avgjort rättsfrågor i tidigare fall. Praxis är en av de viktigaste rättskällorna vid sidan av lagtext, förarbeten och doktrin. Ett avgörande som är vägledande för hur liknande fall ska bedömas i framtiden kallas prejudikat.

Juridiken delas in i olika rättsområden beroende på vilka förhållanden reglerna gäller. Den grundläggande uppdelningen går mellan offentlig rätt, som reglerar förhållandet mellan det allmänna och enskilda, och civilrätt (privaträtt), som reglerar förhållandet mellan privata rättssubjekt, det vill säga fysiska och juridiska personer. Indelningen är ett hjälpmedel för att hitta rätt regler, rätt myndighet och rätt domstol.

Rättsläget är den juridiska uppfattningen om hur en viss lagregel ska tolkas, eller hur regelverket inom ett rättsområde ser ut. När rättsläget är klart vet parter, rådgivare och domstolar vad som gäller. När det är oklart råder osäkerhet tills lagstiftaren eller en vägledande instans skapar tydlighet.

Med rättskälla avses det material som domstolar, myndigheter och jurister får eller ska använda för att ta reda på vad som är gällande rätt i en viss fråga. Den viktigaste rättskällan är den skrivna lagen, men lagtext räcker sällan ensam. Den kompletteras av bland annat förarbeten, rättspraxis och juridisk litteratur. Läran om vilka källor som ska användas och hur de ska vägas mot varandra kallas rättskälleläran.

Rättsförmåga, eller rättskapacitet, är förmågan att ha rättigheter och skyldigheter. Den som har rättsförmåga är ett rättssubjekt, det vill säga en person i juridisk mening. Det kan vara en människa (fysisk person) eller till exempel ett bolag eller en förening (juridisk person). Rättsförmågan ska skiljas från rättshandlingsförmåga, som är förmågan att själv ingå avtal och andra rättshandlingar med bindande verkan.

Ett rättsförhållande är ett rättsligt samband mellan olika rättssubjekt – det vill säga personer eller juridiska personer som kan ha rättigheter och skyldigheter. Begreppet används i juridisk doktrin för att beskriva hur parter förhåller sig till varandra enligt rättsordningen. Det ska skiljas från förhållandet mellan en ägare och den sak som ägs; det senare är en sakrättslig relation, inte ett rättsförhållande i snäv mening mellan subjekt.

Rättegångsombud kallas den som ger part i en rättegång juridisk hjälp med att ta hand om sitt ärende. Den som har detta som yrke är normalt jurist, ofta advokat.